lördag 30 mars 2013

Att äta med korgen på!

Alltså det här med att vara skadad det är liksom inte min grej, även om det är det, eftersom jag ofta klantar mig. Det jag vill säga är att jag vill kunna ta en smörgås lite då och då, på bordet och det brukar fungera relativt bra. Som ni kanske förstår har jag inte något emot ett mellan mål eller fem eller kanske etthundrafem =)
Det mest irriterande med munkorgen är att inte kunna hoppa upp på bänken och ta vad man vill ha.

Nu var det ju så att matte hade ställt fram en skål med blötfoder på spishyllan. Åhhh! vad det luktade gott i nosen och jag skulle ju bara provsmaka lite. Nog för att det går att äta torrisar med munkorg på och att dricka vatten men vet ni vad som händer med blötfoder?

Det fastnar i gallret!

Som tur var kom matte precis och snäste åt mig att inte försöka äta blötmaten på spisen. Då passade jag på att torka av mig på hennes fina tröja och byxa så länge, för usch va grejjer det satt fast. Dessutom tyckte jag att hon blev mycket finare nu med lite mönster på kläderna och det luktade desto godare om dem. Inte sådant där äpple-tjafs som hon häller i tvättmaskinen, utan mer lamm och kyckling.... mmmm... Tänkt att de inte gör tvättmedel med det i, underliga människor.

 Matte hälsar förresten till er alla som har tänk skaffa hund, att tvättkorgen blir aldrig tom med en hund i ett hushåll. 
Vad hon nu menar med det. Chill out// Erik


ps: tassen mår bra nu, så nu är det fritt fram igen :ds

måndag 25 mars 2013

Pest eller kolera?

Att använda munkorg kan ibland vara kontroversiellt, många tycker att så fort jag får på mig den ser jag arg ut.
Men vad är egentligen smidigast, när en hund har skadat sig?
En stor parabol till tratt eller en munkorg som ska hindra en att förstöra exempelvis bandage. Eftersom jag, som den hunden jag är, älskar att springa fort och det kan ibland medföra vissa nackdelar.

Som att jag  inte hinner stanna i den tid/sträcken jag planerat eller att se mig för vart jag trampar.

Häromdagen var jag ute och lekte med Shiva och nog tog det inte mer än 10 minuter innan jag sprungit på något och skurit mig i tassen. Van som matte är, hivade hon in mig i bilen och körde oss hem. Där fick jag ett bandage, ett litet tuggben som plåster på såren och tillslut en galler-plastmunkorg. Givetvis lämnas jag aldrig ensam med denne på och den är 2-3 storlekar för stor, så jag kan om jag måste faktiskt dricka vatten i den, gäspa och ibland äta lite torrfoder, samtidigt som jag kan se allt runt omkring mig utan att vara rörelseförhindrad. Det har nämligen hänt en del olyckor med prydnad saker och diverse koppar på bordet tidigare.  Men när matte åker hemifrån åker parabolen på istället (tratten).
       

Viss kan detta vara ett alternativ? Munkorg när matte är hemma och tratten när hon är borta, fast jag gillar inte tratten egentligen och brukar ta av mig den när hon inte är hemma.Sedan pillar jag bort bandaget också så får hon börja om på nytt igen =)

Olyckskorpen // Erik

söndag 17 mars 2013

Närkontakt

Sniff... sniff.... det är något som luktar annorlunda. Sniff... sniff... spring, spring, spring...
Gahh, vad är det som luktar?... spring, sniff, spring...

Ungefär så höll jag på med en gastandes matte bakom mig för en månad sedan. Det varken jag eller matte visste då, var att en Varg precis hade passerat trädgården. Här, mitt ute på Västgötaslätten. Tydligen såg en passerade bil den längre ner på vägen, för han stannade vid min matte och talade om att han sett något misstänksamt likt en varg ensam 200 meter bort nedåt vägen. En dag senare stod det också i den lokala tidningen att den passerat genom flertalet trädgårdar på kvällen, samt i motionsspåret. Kanske ville den ha motion upplyst tänkte jag, läskigt värre sa däremot matte. Och sedan fick jag inte springa lös i den skogen längre, typiskt min otur.


Chill out// Eric

Ursäkta att bilden blev så otydlig, matte är inte direkt en naturfotograf.

söndag 10 mars 2013

Små Godingar!

För några veckor sedan landade storken med buller och bång hemma hos en vän. Tre valpar sa matte, två valpar sa en annan, fem valpar sa den tredje och alla skrattade i kör för så många var det ju inte på en parning. Veckorna gick, dagarna kom, slemproppen försvann, vattnet forsade men inga valpar!

Inga valpar, inga valpar och åter igen, inga valpar. Så vi fick alla åka till fröken veterinär, mitt på en lördag kväll! Tjo hooo, Blå Stjärnan här kommer vi! =). Det var en liten valp som hade lagt sig på tvären och definitivt inte ville komma ut, efter mycket jox och pet blev det ändå kejsarsnitt.

Visste ni förresten att kejsarsnitt till en början gjordes utan ambition att rädda vare sig kvinnan eller barnets liv. Utav av religiösa skäl separerades barnet från den döda kvinnan innan begravning?

- Det visste inte jag...

Men hela 7 yrväder blev det faktiskt, alla klarade sig, mådde bra och ägaren skrattade lite nervöst över hur många det blev. =)



Ps: Jag är helt oskyldig till detta, med vänliga hälsningar er boll-lösa vänn: Ds // Eric

lördag 2 mars 2013

Döden




Min bästa hundvänn i hela världen har gått till efterlivet. 
Henne vill jag tillägna en dikt. 





Som leendet bytes i skälvande tår,
så växlar våra liv några jordiska år.
Ibland lekte tanken i solljuset fri,
ibland kom nattsvarta Kajsa förbi.
Då slutar en saga,
då somnar en vind
och allt som blir kvar,
är tårar mot min kind.








Kajsa, ras Grand danois, dog av magomvridning eftermiddagen 25/2 -2013. Hon var min vän som bodde här ibland när hennes matte behövde hjälp, hon var den som lekte med mig när ingen annan ville och hon var den som jag aldrig glömmer.
När min matte ropar hennes namn, springer jag fortfarande till dörren, jag vill inte tro det.


Sov gott älskade Kajsa // Erik